När regeringen sätter sig på tvären, får vi själva gå före

Förra sommaren firade många naturvänner EU:s nya naturrestaureringslag. Idag är glädjen mer dämpad, åtminstone i Sverige. Regeringen hittade ett sätt att vingklippa lagen, och då krävs nya initiativ. En massiv restaurering i fem sydliga ekoparker kan blåsa liv i restaureringslagens syfte, och samtidigt stärka både naturskydd och bidra till tillväxt i ett dussin mindre kommuner.

EU:s lag om att återskapa värdefull natur blev en långdragen följetong. I slutskedet samverkade Sveriges regering med bland annat Ungern för att stoppa restaureringslagen, vars syfte är att återställa förlorade naturtyper och värna biologisk mångfald. Trots detta blev lagen verklighet i juni 2024, när Österrikes miljöminister Leonore Gewessler valde att gå emot sin egen konservativa regering och rösta för lagen. Naturvänner runt om i Europa jublade.

Men som så många gånger tidigare sitter djävulen i detaljerna. Avgörande för att kunna restaurera förlorade naturtyper är begreppet gynnsam referensareal. Tidigare, när dessa arealer har rapporterats till EU, har Naturvårdsverket definierat dessa utifrån historiskt kända nivåer och sakliga bedömningar av de ekologiska behov som hotade arter kräver. I södra Sverige präglades landskapet under flera tusen år av lövängar, hagmarker, sump- och svämskogar och olika typer av betade bland- och lövskogar. I början av 1800-talet fanns det runt tio miljoner grova ekar i södra Sverige. Idag återstår en halv miljon, vilket betyder att 95 procent av de grova ekarna är borta. Blickar vi ännu längre tillbaka, rapporterar forskare om att bara två procent av de ursprungliga europeiska blandskogarna finns kvar. För de ursprungliga lövskogarna är läget än värre. Där uppger vetenskapen att 99,8 procent är borta, vilket gör dessa skogstyper till några av de mest hotade i hela världen.

I december 2024 konstaterade regeringen att sättet att rapportera till EU får stora konsekvenser för svenskt skogs- och jordbruk när förordningen om restaurering av natur har trätt i kraft. Därför meddelades i ett pressmeddelande att Naturvårdsverket ska göra en ”återhållsam rapportering”. Det innebär att för många typer av hävdade gräsmarker ska referensarealen anges som okänd, medan för ”skogliga naturtyper ska de arealer rapporteras in, som bedömdes finnas då art- och habitatdirektivet trädde i kraft i Sverige, det vill säga år 1995.”

– Att utgå från läget 1995, då Sverige blev medlem i EU, är att effektivt sätt att vingklippa den nya lagen, som vi firade för ett år sedan, konstaterar Jan Herrmann, ordförande för Naturskyddsföreningen i Kalmar län, och fortsätter:

– Detta har ingenting med vetenskap att göra. Regeringen värnar ett fortsatt kalhyggesskogsbruk och ett storskaligt jordbruk. Därför får Naturvårdsverket, en expertmyndighet, ett uppdrag som i praktiken innebär att man frångår en vetenskapligt grundad bedömning, och att EU-lagens syfte upphävs. Konsekvenserna och en okänd prislapp för förlorad biologisk mångfald skickas vidare till kommande generationer.

De senaste åren har länsförbundet i Kalmar lett arbetet med en regional handlingsplan för Götalands skogar. I slutet på april ställde sig en enig länsstämma bakom handlingsplanen, som nu diskuteras och förankras i Götalands alla tolv länsförbund. I handlingsplanen pekas EU:s förordning om återskapad natur ut som ett möjligt kraftfullt verktyg, och restaureringsarbetet föreslås omgående inledas i Sveaskogs fem sydliga ekoparker. Då kan goda exempel skapas, som sedan bland annat kommuner och Svenska kyrkan kan ta efter.

– Två av ekoparkerna, Böda och Hornsö, ligger i Kalmar län och där har vi arbetat med frågan i flera år, berättar Jan Herrmann och fortsätter:

– I våras krokade vi arm med nio andra länsförbund, BirdLife och Skydda Skogen och skickade en gemensam skrivelse till Sveaskog. I augusti ska vi ha ett första möte med vårt statliga skogsbolag för att diskutera om och hur vi kan gå vidare. Totalt handlar det om drygt 25 000 hektar statlig mark, där vi föreslår ett betydligt starkare naturskydd tillsammans med omfattande restaureringsåtgärder och en offensiv satsning på natur- och ekoturism.

Jan Herrmann menar vidare att detta vore ett första steg att kraftigt öka arealen skyddad natur i södra Sverige och samtidigt växla upp vunna erfarenheter kring hur skadad natur kan läka med hjälp av naturvårdsbränder, återskapade våtmarker, skogsbete och andra insatser. Och det är en satsning som förutom nya jobb på landsbygden och mer skatteintäkter till berörda kommuner, även stärker attraktionskraften i tolv mindre kommuner som behöver locka till sig nya invånare.

Länkar: