Är detta idealet? Ottenby lund. Foto Jan Herrmann

Skogen har hamnat i fokus inför EU-valet. Under våren har över ett dussin debattinlägg om skog och artskydd publicerats i Barometern. Tonläget är högt, eftersom mycket står på spel. Dagens virkesbrist pressar skogsnäringen och naturvänner reagerar när de sista äldre naturskogarna avverkas. Den polariserade debatten speglar helt enkelt en bister verklighet ute i skogen.

I april släppte LRF sin rapport ”Artskyddet och skogen”, vilket fick företrädare från LRF Sydost att hävda att artskyddet skulle kosta Sverige 10 miljarder kronor årligen. Samma text påstår att 27 procent av den svenska skogen redan är ”undantagen från skogsbruk”. Men det är inte samma sak som skyddad. En stor del är lågproduktiv skog, som växer för sakta för att brukas. Mycket består av taniga lövträd, som lämnas som hänsyn på hyggena. Sedan har vi det frivilliga skyddet, som i många fall inte redovisas och där historiska jämförelser inte går att göra. Återstår formellt skyddad skog, vilken är sällsynt i södra Sverige. Här i östra Småland, det vill säga Kalmar län förutom Öland, är 1,7 procent av landarealen skyddad, och då ingår även ängsmark, myrar och skärgårdskobbar.

LRF Sydost fick svar från ett par privatpersoner. I svaret påpekades att bara en procent av landets skogar kan klassas som naturskogar och att en övergång till hyggesfritt skogsbruk gynnar både skogsägare och biologisk mångfald. I sin slutreplik hävdade LRF Sydost att problemet med vårt artskydd är hur olika arealer redovisas till EU. LRF pekade också ut den massiva satsningen på gran efter andra världskriget som ett problem. ”Det var produktionskrav, och ville skogsägare plantera något annat än gran, så kunde de erläggas vite. Här försvann mycket biologisk mångfald och viktiga naturmiljöer.” Ett viktigt klargörande där det finns en samsyn mellan naturvården och skogsägarna. Däremot får vi inte glömma att den statliga styrningen var ett önskemål från skogsindustrin, där syftet var att säkra råvaran till framför allt de stora massabruken.

Ingen har svarat på inlägget från Södras ordförande Magnus Hall, som trots det förtjänar en ordentlig analys. Hall hävdar att ”i grunden fungerar den svenska skogsbruksmodellen väl. Kombinationen av generell hänsyn i brukandet, frivilliga avsättningar, naturvårdande skötsel och formellt skyddade områden skapar sammantaget goda förutsättningar för biologisk mångfald.” Men sedan förra rödlistan från 2015 har antalet hotade arter i östra Småland ökat med 36 stycken. Det är väl inte ett godkänt resultat? Vidare påstår Magnus Hall att skogsbruket är garanten för en levande landsbygd. Detta samtidigt som antalet invånare minskar i våra skogsrika inlandskommuner, som Hultsfred, Högsby, Nybro och Vimmerby. Att skogsägare oroas av turbulensen kring dagens artskydd är begripligt, men svårare att förstå är varför Södra nu beklagar sig över att skogsägarna tvingas ”ta kostnaden för dyra artinventeringar”. Södra rasade ju 2018 mot regeringens beslut att genomföra en inventering av landets nyckelbiotoper. Ett år senare avvecklades satsningen ungefär precis när den hade kommit igång. Varför detta hårdnackade motstånd mot kunskap om läget i skogen?

Obesvarat blev även Naturskyddsföreningen i Kalmar läns inlägg om behovet av att återskapa skadad natur. Huvudbudskapet var att Småland på landskapsnivå har genomgått stora förändringar de senaste hundra åren. Idag när bara några få procent av naturen är skyddad, finns det goda skäl att återskapa tidigare blandskogar med stort inslag av ädellöv, död ved och på sikt grova gamla träd i olika stadier. Men EU-lagstiftningen kring restarering av skadad natur, som var klar i mars, valde vår landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att skjuta i sank med hjälp av Ungern.

Just nu verkar Kristdemokraterna profilera sig som det parti som mest högljutt och hängivet försvarar skogsindustrins intressen. I början av maj undrade partiets ledamot i Miljömålsberedning Carl-Wiktor Svensson (KD) Vem ska ta notan för Miljöpartiets gröna kommunism? Samma inlägg publicerades i ATL några veckor tidigare, och var då även underskrivet av riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD). I inlägget påstår Carl-Wiktor Svensson att hyggesfritt skogsbruk inte fungerar och menar att nya naturreservat är en form av kommandoskogsbruk och grön kommunism som hotar samhället. Naturskydd har givetvis en prislapp, men nationalparker och reservat skyddar viktig biologisk mångfald, bidrar till lokala turismintäkter, främjar friluftslivet och förbättrar folkhälsan. Frågan om notan bör ju även ställas till den egna regeringen. Eller har Carl-Wiktor Svensson förträngt löftet från Sveriges miljöminister Romina Pourmokhtari i Montreal i december 2022? Där lovade Sverige att skydda just 30 procent av planetens yta till år 2030.

Klimataktion i Kalmar län svarade att Carl-Wiktor Svensson verkar ha svårt att förstå sin samtid och de enorma utmaningar som klimatförändringar, massutrotning och ett överutnyttjande av planetens resurser innebär. I en replik från några lokalpolitiker i Miljöpartiet efterlystes en sakligare debatt, innan de konstaterade att 97 procent av skogen brukas med kalhyggen och planteringar, att 2 500 arter är rödlistade och att riksdagens miljömål inte nås.

I sin första slutreplik hävdade Carl-Wiktor Svensson att skogen gör bäst klimatnytta när den ersätter fossila bränslen och att växande ungskog tar upp mest koldioxid. Däremot undvek han att svara på hur den biologiska mångfalden ska bevaras eller om regeringens löfte till omvärlden är något mer än tomt prat. I sin andra slureplik anklagade kristdemokraten Miljöpartiets lokalpolitiker för att i sann kommunistisk anda undfly frågan om vem som betala för nya naturreservat. Sedan drog han in både Greta Thunberg och Återställ våtmarkerna i frågan om debattens höga tonläge här i östra Småland. Avslutningsvis hävdade Carl-Wiktor Svensson att hänsyn till skogens biologiska mångfald kommer göra Sverige fattigt och därmed oförmöget att hantera FN:s globala hållbarhetsmål.

Även den tätortsnära skogen engagerar. Planerna på nya vägar och bostadsområden i norra delen av Kalmar innebär att stora delar av Krafslösaskogen riskerar att fragmenteras och försvinna. Något som både Miljöpartiet och Naturskyddsföreningen i Kalmar har reagerat på med debattinlägg i Barometern.

Sammanställt av Per Jiborn, skogsansvarig i Naturskyddsföreningen i Kalmar län