1933 häckade svart stork för sista gången i Småland. Några decennier senare var arten nationellt utdöd i Sverige. Nu samlas olika krafter för en återkomst. Ett lämpligt område är Hornsö ekopark i östra Småland. Vidsträckta skogar som nu utreds som en framtida nationalpark. Kan vi locka tillbaka den svarta storken till Småland hundra år senare? På ett storkseminarium i april vill vi ge några första svar på den frågan.

Om vit stork associeras med Skåne, så har svart stork en särskild hemvist i Småland. I boken ”Natur i Småland” från 1950 summerar Edvard Wibeck den skogsälskande storkens historia. Av 40 kända boplatser från 1840 och framåt, låg hälften här i Småland. Flest i Kronoberg med minst åtta storkbon, och sedan ett dussin revir jämt fördelade mellan Jönköping och Kalmar län. På den tiden präglades Småland av ett småbrutet mosaiklandskap med gott om sumpskogar och våtmarker, och de glesa betade skogarna dominerades av tall. Några år efter Wibecks sammanfattning, noteras den sista officiellt kända häckningen i Sverige. Året var 1954 och platsen Tylöskogen i Närke. En tid senare förklarades den svarta storken som nationellt utdöd.

Svart Stork. Foto: Staffan Widstrand

Skälen till den svarta storkens försvinnande var flera. Ett allt intensivare skogsbruk med stora hyggen och planterade granskogar med färre lämpliga boträd är två orsaker. Andra är den omfattande utdikningen av södra Sveriges våtmarker och att ett betydande skogsbete upphörde. Det finns även flera vittnesmål om jakt och plundrade storkbon.

Den svarta storken omges av ett mytiskt skimmer. Vikingarna kallade den odinsvalan och i deras berättelser förde den svarta storken de döda till Valhall. Och den svarta storken är en särling. Den bygger inte bo på hustak och bildar inte kolonier som sin vita kusin. Istället väljer den en grov ek eller tall på någon enslig plats i en avsides skog. Och skogen får inte vara tät, eftersom storken ska kunna flyga ut och in från boet. Men viktigast är gott om föda, och då främst småfisk i sumpskogar, vattenfyllda diken och andra vattensamlingar.

I början av det här året publicerade SLU en undersökning om lämpliga revir för svart stork i södra Sverige. Det är en grov kartläggning utifrån storkens krav på föda, boträd och avskildhet, som visar att det faktiskt finns en hel del möjliga habitat i främst Västergötland, Småland och Blekinge. Därför samlades nyligen ett drygt dussin människor på SLU i Uppsala. Medlemmar i Naturskyddsföreningen och BirdLife, personal från Nordens Ark, naturfotografer, våtmarksexperter och andra nyckelpersoner. Mötet utmynnade i en ansökan om pengar till en förstudie om möjligheten att återintroducera svart stork som svensk häckfågel. Nästa år ges besked om finansiering.

En återintroduktion av svart stork kräver flera större skogsområden med gott om våtmarker, sumpskogar och grova boträd. En stark kandidat är Sveaskogs ekopark Hornsö och skogarna runt Algunnens naturreservat. Här finns bortåt 10 000 hektar statlig skog med Alsteråns krumbukter som livsnerv i ett landskap, som hyser mer än 500 rödlistade arter. Förra året gjordes en kartläggning av traktens våtmarker av Staffan Müller från BirdLife med stöd från Nybro kommun och lokala medlemmar i Naturskyddsföreningen. Nu utreds dessutom möjligheten att omvandla ekoparken till en framtida nationalpark. Något som i ett slag och i stor skala skulle förbättra möjligheterna att ersätta triviala produktionsskogar med nya sumpskogar, omväxlande blandskogar och brandpräglade områden. En fantastisk vinstlott för en lång rad hotade småkryp och sällsynta fåglar som vitryggig hackspett.

Och här handlar det verkligen om en återkomst. För det finns flera kända tidigare revir i närheten. En boplats fanns i Stengårdsholma kronopark i närheten av Orrefors. Här häckade storkarna för sista gången 1909, innan de skrämdes bort av de omfattande avverkningar som Sveaskogs föregångare Domänstyrelsen drog igång. Ett annat storkbo, i toppen av en stor tall, fanns i närheten av Rugstorp bara en halvmil söder om Hornsö ekopark. Här sågs det sista paret 1927 och det misstänks att en av storkarna blev skjuten den våren. Den sista kända häckningen i Småland skedde 1933. Det blev också ett av de sista paren av svart stork i Sverige. De hade byggt sitt bo i en grov ek i trakterna av Alsteråns utlopp i Kalmarsund, nära Blomstermåla och drygt en mil från dagens ekopark. Sannolikt fick de nog av sprängningarna från vägbyggen och utdikningar i området. Nu har det snart gått hundra år sedan deras sorti. Är det då inte dags att locka tillbaka en av kronjuvelerna i vårt svenska natur- och kulturarv?

Alsterån. Foto: Per Jiborn

I november genomförde Naturskyddsföreningen här i Kalmar län en skogskonferens på Staby Gårdshotell utanför Högsby. Träffen samlade över 30 deltagare från Småland med omnejd och blev en mycket uppskattad sammankomst. Nu går länsförbundet vidare och fördjupar arbetet i Hornsö ekopark. Nu till våren, den 22 och 23 april, blir det ett kunskapsseminarium om just svart stork. Då ska bland annat naturfotografen Staffan Widstrand, Carl-Gustaf Thulin från Sveriges lantbruksuniversitet och våtmarksexperten Staffan Müller från BirdLife berätta mer.

Redan nu kan du mejla en intresseanmälan till Jan Brenander (jan.brenander@gmail.com). Och på tal om återintroduktion av hotade arter – missa inte SVT:s serie En vildare värld med Anders Lundin.

Text: Per Jiborn